Torsdagen den 30 juli 2009 var det tänkt att jag skulle jobba mellan kl. 11.00-23.00. Det var en dag då allt kändes blä och jag var bara så trött på allt. Jag var gnällig och tjurig. Den enda som märkte det var förvisso bara maken, då jag jobbade ensam och då jag skickade ett och annat meddelande till älsklingen. Jag vet inte hur många gånger jag yttrade orden "jag vill hem, jag vill krypa ner under täcket, dra täcket över huvudet och hoppas att denna dag snart är slut och en ny kan komma". Tji fick jag.
Runt kl. 21.45 ringde jobbtelefonen, det var boendet. De var i desperat behov av assistans, okänt för hur lång tid. En av personalen i tjänst hade akut fått fara iväg till sjukhuset med en av killarna och den andra personalen i tjänst blev då ensam kvar på boendet med resten av killarna. Den verksamhet i kommunen som har bakjour till oss andra, körde ut och var på plats tills jag anlände. Jag hade inget val, det var bara att bege sig dit. Det slutade med att jag fick stanna hela natten och inte kunde köra hem förrän kl. 08.00 imorse.
Jag insåg dock på vägen hem att denna natt på boendet var mycket nyttig för mig. Det jag gnällde om och det jag kände under torsdagen, kändes inte lika stort och överväldigande när jag fick se vad andra går igenom och hur de mår och hur de hanterar det hela och hur långt det kan gå. Då kändes genast allt jag gnällt om som små bagataller, små i-landsproblem.
Att en natt kan ge en nytt perspektiv på saker och ting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar