Efter sommarens semester förväntade jag mig att en förändring skulle ske på jobbet, att vi alla skulle få börja jobba natt igen. Det var inget som jag jublade över precis, snarare tvärtom. Men att jag aldrig lär mig... Det är kommunal verksamhet jag jobbar i och ingenting sker när det sägs att det ska göra.
Det var sagt att natt kunde bli aktuellt från typ 10 augusti och att anledningen var att yngre killar var på väg ut och för att verksamheten då skulle vara godkänd krävdes personal dygnet runt. Den 15 oktober flyttade den första av dessa yngre killar ut och den 22 oktober kommer nästa. Så natt blev aktuellt först ett par månader efter första budet. Men nätterna är inte schemalagda utan fram till årsskiftet kommer alla icke-heltidare få sätta upp sig på en lista när de kan jobba natt. Jag är heltidare och får i nuläget inte vara med på den listan. Oj vad jag lider! NOT!!! Men om det krisar kan det bli aktuellt att jag får gå in och ta natten och justera mina timmar lite hit och dit så att det inte blir övertid. Suck...
Samtidigt smids planer kring ett nytt boende, ett PUT-boende, d.v.s. ett boende för yngre ungdomar med permanent uppehållstillstånd. Personalen där och på utslussverksamheten kommer att vara densamma, vilket innebär att jag är en del av det. Alla vet vi att förändringar då blir mer påtagliga, gällande rutiner, arbetstider m.m. Schemat spökar hos oss alla och alla har vi olika tankar kring det. Osäkerhet när man inget vet påverkar mer än vad man kanske hade önskat att det skulle göra. Jag är extra orolig...hur ska det bli om det blir nätter igen...hur ska det gå med mitt dokumentationsansvar...
Det känns lite som om man just nu bara väntar och väntar... står och stampar på samma ställe hela tiden...går varken framåt eller bakåt...
Samtidigt känns det som om man vill göra något helt annat...