Vad? Varför? Hur?

Jag kom till insikt att mitt mående just nu inte är på topp...energin är borta...en viss känsla av glädjande karaktär är borta...jag är slutkörd...jag är inte i balans. Det är inte relaterat till något här hemma...här är allt frid och fröjd och det pysslas och fixas och donas och livet leker. Visst skulle jag kunne oroa mig för en av mina bröder, men där är det han själv som måste komma till insikt och han själv som måste tala om när vi ska gripa in, om man nu ska uttrycka det lite drastiskt. Det är bara att hoppas att det inte hinner bli försent.

Nej, mitt mående är jobbrelaterat på något vis. På vilket vis är jag dock ännu oklar över. Just nu är min tjänst delad, jag har 50 % där jag sitter med Procapita och då sitter jag på annat ställe än på boendet och sedan har jag 50 % på boendet som behandlingsassistent med samma schema som alla andra där, d.v.s. dygnspass. Att sitta med Procapita är en sak...där sitter jag i min egen lilla värld och där kan jag planera och lägga upp arbetet efter vad som passar mig bäst. Det är när jag ska ut på boendet som måendet sviktar...en knut i magen och tårar i ögonen. Vad är det som orsakar detta? Varför? Hur ska jag komma tillbaka?

Är det dygnspassen som gör det? Är det så att kroppen inte klarar av den typen av arbetstider och nu har lagt av? Det är ju lite speciellt med sådant schema. Jag har anlag för migrän med aura, där jag är beroende av regelbundenhet i vardagen för att slippa anfall. Det betyder bl.a. att god natts sömn är a och o för att slippa anfall. På jobbet sover jag inte. Vi har sovande jour men det tar alltid upp till kanske två timmar innan jag får sån ro att jag kan släcka lampan och försöka sova. Men då återstår inte lång tid innan det är dags att gå upp och börja jobba igen. Under den korta tid nickar jag till men vaknar också ett flertal gånger. Jag är redo att sova när klockan ringer och det är dags för en ny dag. Det krävs oerhört mycket då för att klara av att vara på topp fram till klockan 16.00.

Jag känner ju för denna verksamhet...jag har varit med från början. Jag känner för killarna...även om deras frustration smittar av sig. Jag känner för mina kollegor...inga problem med dem...vi är ett unikt gäng...ett härligt gäng. Jag hade en underbar känsla innan semestern...dit vill jag tillbaka. Jag vet inte om jag orkar söka nytt jobb och börja om på nytt. Dels har jag inte lätt för att få jobb, dels tar det lite tid för mig att känna trygghet. Tryggheten finns ju ändå på det jobb jag har idag...även om den är lite ruckad på för tillfället.

Mitt mående började påverka mitt liv utanför jobbet...jag märkte det trots att min underbare make inte sa något direkt. Tålamodet var inte lika stort längre...humörsvängningar blev tydligare...sömnen började bli lidande även hemma...fysiska symtom... Så jag satte mig ner med chefen och talade om exakt hur jag mådde. Det diskuterades om jag på något vis kunde plocka bort nätterna nu en tid för att återfå balans och energi. Jag har lite ledighet att ta ut. Tid bokades med vår handledare för enskilt samtal. Jag berättade för gruppen i den "stora" handledningen om mitt mående...viss förståelse och stöd fanns...men var det förståelse för rätt sak...det blev ju inte riktigt som jag tänkt mig.

Så nu finns en massa frågor och farhågor. Jag är ledig från dygnspass året ut och har bara Procapita att koncentrera mig på. Gör jag rätt som tar denna ledighet? Vad blir konsekvenserna av det? Kommer det ligga mig i last? Hur blir det sen efter jul och nyår? Dygnspass igen eller? Hur gör jag om dygnspass inte fungerar? Om det nu är det som skapar detta mående? Jag kommer att sakna förståelse för det i så fall. Jag hade ju betydligt fler dygnspass innan semestern och då hörde ingen mig klaga. Sen semestern har jag inte haft så många dygnspass, men de har förekommit. Och nu klagar jag. Med tanke på att jag inte ville ha dygnspass från början, så lär inte förståelsen finnas där.

Dessutom funderar chefen på att plocka bort mig som vikarie för koordinatorn när hon är ledig och istället använda sin högra hand, en utomstående. Jag ska ju ta det på rätt sätt säger han, jag har ju gjort ett bra jobb. Men lite undervärderad känner jag mig nog...jag kan nog inte ta det på rätt sätt. Jag har aldrig upplevt det som belastning att vara koordinator. Jag är inte utsatt i den bemärkelse som ordinarie koordinator är...av killarna. Viss personal kan verkligen se mig i den rollen och kan än idag komma och rådfråga mig om saker medan viss personal inte alls ser mig i den rollen. Visst har jag haft svårt att släppa behandlingassistentens roll när jag varit koordinator och tvärt om. Visst har jag lättare för vissa saker och svårare för andra i rollen som koordinator. Jag är kanske i det stora hela inte helt bekväm i rollen...kanske inte rätt person för det...men samtidigt har det varit en intressant utmaning. Har han överhuvudtaget tänkt på hur det ser ut inför de andra i personalgruppen? Jag tror inte det. Jag tror bara han ser kronor-tecknet framför sig. Att ha mig som stående vikarie skulle innebära en högre löneökning i april än vad jag gissar att det kan bli nu...om jag plockas bort.

Vad orsakar mitt mående? Varför mår jag så här? Hur ska jag hitta tillbaka till den känslan av glädjande karaktär som jag känt tidigare men som nu verkar borta?