Vissa kan läsa mig som en öppen bok, men för de flesta är jag nog rätt okänd. Det är inte många som känner mig, vad gäller allt från basic facts till djupare detaljer.
Ett av mina kännetecken är att jag är en filosof, en tänkare. Jag tänker mycket, oftast alltför mycket. Det är tankar kring sådant som varit, sådant som är och sådant som komma skall, hur det har varit, hur det är och hur jag vill att det ska vara. Det är verkligen på gott och ont som jag låter tankarna väckas. De hjälper en att stanna upp och reflektera så att inte fotfästet förloras. Men man kan också fastna i en viss tanke, som sedan får oanade proportioner och skapar tvivel och osäkerhet. Det är nog i ett sådant läge jag just nu befinner mig.
Innan jag gick på semester, hade jag en bra känsla i kroppen. Jag kände att allt var lugnt, allt var roligt. Jag kände att jag hade landat och funnit en roll som jag trivdes i. Jag kände att jag fick bekräftelse på att jag inte stod och stampade på samma ställe längre, att jag hade gått framåt och utvecklats. Jag kände det själv samtidigt som även andra runt omkring mig gjorde mig uppmärksam på det. Detta var en viktig insikt, verkligen a och o för att inte försvinna iväg.
Semestern som varade i 3,5 veckor var helt fantastisk. Den var fylld av massa roliga äventyr, flytt till hus, resa till Holland. Inte en tanke ägnade jag åt jobbet, det var äkta avkoppling.
Semestern tog slut och jag skulle återgå till jobbet. Dock inte till mitt eget schema de första två veckorna utan jag skulle inleda med att vikariera för vår koordinator. Spännande utmaning som jag inte tvekade att ta mig an, jag hade mycket att vinna på det, både i arbetet och på hemmaplan. I slutändan började jag dock tvivla på hur bra jag hade lyckats. Jag kände att det var med blandat resultat jag lyckats utföra min uppgift. Det var min personliga uppfattning. Men flera av kollegorna sa motsatsen. Y poängterade mer än en gång hur fint jag fungerade i min nya roll och hur självständig och självgående jag var. Och E ska vi inte tala om, oj oj oj vad han öste beröm över mig i ett telefonsamtal, och det trots att det var just han som blev mest utsatt för mig och mina delegeringar. En annan kollega, M F, kallade honom skämtsamt för ”rövslickare”, vilket fick mig att le stort. M C, som var övertygad om att det hänt massor under de två veckorna, att det faktiskt blivit något gjort av den person som innehade den positionen. Och chefen var nöjd. Koordinatorn ska vara ledig igen och då ser chefen det som bästa lösningen att jag intar den rollen igen. Det får jag väl se som ett bra betyg från ledningens sida. Och killarna på boendet har nog tyckt det varit småkul, de har kallat mig vid koordinatorns namn. I början var det mindre kul för mig då jag värnar oerhört mycket om min identitet, men för deras skull spelade jag med. Jag vet nog innerst inne varför de gjorde så. Det värmer ett hjärta som ibland är lite kallt.
Sådana ord borde ha fått alla tvivel att försvinna.
Jag har även fått höra av kollegor att de ser att killarna respekterar mig, men där är jag inte själv övertygad. Visst kan jag nämna exempel där respekten finns, men det finns andra exempel på personer som jag inte vet var jag har. Vi har det alla så förvisso, men de orden som yttrats till mig, ser jag inte själv hela sanningen i. Återigen ord som borde ha fått tvivel att försvinna.
Men de verkar inte vilja försvinna. När tvivlet har satt sina klor i mig, är det svårt att komma loss.
Men jag borde inte ha tvivel. Jag har det hur bra som helst här hemma. Jag har fortfarande drömmar som jag vill förverkliga och det finns en del av dem drömmarna som jag börjar bli lite otålig med. Men allt får ha sin tid. Jag har inga tvivel om jag borde vara på min tjänst eller inte. Jag har inga tvivel gentemot kollegor, jag känner att jag jobbar bra med dem som måste stå ut med mig under dygnspassen som står på schemat. Jag tycker vi har ett avslappnat arbetsklimat, ett bevis så gott som något är väl samtalsämnena. Kan man prata om sexleksaker med sina kollegor, så borde det vara rätt avslappnad stämning. Så inga tvivel angående jobbet, kollegorna, arbetsuppgifter med mera med mera med mera…
Jag är bara fysiskt och psykiskt trött. Jag valde att ta lite timeout, tog något dygnspass ledigt.
Jag får dock uppfattningen att andra fått intrycket av att jag har mått dåligare än så och det har spritt sig vidare, till chefen bland annat. Allt har fått större proportioner än vad som var tänkt. Nu måste jag ägna energi, som jag egentligen inte har, åt att övertyga alla om att det är ingen fara, jag upplever inte något som för stor belastning. Låt allt bara flyta på så ger sig allt med tiden. Jag är bara trött, inget annat…
Nu ska vi på utbildning, vi ska ha kul på den trippen. Vi går snart in i en ny andning när anställningsavtal förlängs. För min del sker underbara förändringar, min tjänst omvandlas till att bli 50 % som behandlingsassistent och 50 % som handläggare. Ett steg närmare drömjobbet. Jag har fortfarande kvar ett presentkort på ett spa, som ska utnyttjas när hösten blir ännu mer påtaglig.
Låt mig få andas bara…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar